Teserna, som har utformats utifrån tvärvetenskapligt forskarsamarbete och medborgarworkshops, kräver ansvar från beslutsfattare för att säkerställa att ingen lämnas bakom i hållbarhetsomställningen.

H ållbar utveckling har diskuterats i årtionden, och klimatåtgärderna har på många sätt ökat. Trots detta upplever många människor runt om i Finland att åtgärderna för social och ekologisk hållbarhet inte är i linje med varandra. Om den gröna övergången genomförs kortsiktigt kan den, i motsats till sitt syfte, öka ojämlikheten och fördjupa polariseringen mellan olika sociala grupper samt mellan landsbygd och stad. En rättvis hållbarhetstransformation däremot bryter ner samhälleliga marginaler, främjar jämlikhet och skapar grund för en djupgående förändring i både värderingar och handlingar mot helhetsmässig hållbarhet. En sådan transformation uppstår dock inte av sig själv.

Hållbarhetstransformationen avser en omfattande systemisk förändring av samhällsstrukturerna för att skapa förutsättningar för en mer hållbar framtid. För att hållbarhetstransformationen ska lyckas krävs det att man erkänner sammanflätningen av ekologisk och social hållbarhet, minimerar riskerna för marginalisering och utanförskap samt utvecklar en naturresurs- och socialpolitik som går över samhällssektorer och förvaltningsgrenar, där även medborgarnas röster hörs.   

Ett gott liv inom naturens bärförmåga

Inför kriser som klimatförändringen är omfattande samhällsförändringar oundvikliga. Förändringstrycket riktar sig mot samhällsstrukturer, men även mot vårt tänkande – våra värderingar och grundläggande antaganden om vad vi anser att ett gott liv innebär. En förändring i värderingar och attityder kan ge upphov till en ny vilja att anamma mer hållbara livsstilar. Denna typ av vilja återspeglas redan i nya klimat- och naturbarometrar, enligt vilka allt fler finländare har ändrat sina livsstilar såsom sina resvanor, matvanor, boendelösningar och konsumtion av klimatskäl.

I en samhällsomvandling är det dock viktigt att säkerställa att dessa val görs tillgängliga för alla, oavsett socioekonomisk status eller bostadsort. Dessa strukturer bör utvecklas långsiktigt så att välbefinnande inte riktas mot enskilda grupper på bekostnad av andra människors förutsättningar för ett gott liv.

Ökningen av upplevelser av utanförskap och marginalisering samtidigt som miljöns bärkraft försämras skapar klyftor både mellan medborgare och beslutsfattare och inom lokala gemenskaper

Med klimatförändringen ackumuleras både ekologiska och sociala risker ojämlikt hos dem som har de svagaste förutsättningarna att förbereda sig för och hantera förändringarna. Det är viktigt att erkänna sammanflätningen av ekologiska och sociala problem när man utformar riktlinjer för övergångspolitik som möjliggör social rättvisa under kraftfulla miljöåtgärder. En bra indikator på rättvisan i åtgärder som främjar hållbarhetstransformation är hur de planerade åtgärderna påverkar samhällets utsatta gemenskaper och perifera områden. Ökningen av upplevelser av utanförskap och marginalisering samtidigt som miljöns bärkraft försämras skapar klyftor både mellan medborgare och beslutsfattare och inom lokala gemenskaper.

Genom en lyckad hållbarhetstransformation kan vi bygga ett rättvist samhälle där fullt medlemskap är tillgängligt, holistiskt och meningsfullt, och där förutsättningarna för ett gott liv är säkrade för allt fler människor.

En livskraftig natur utgör grunden för all mänsklig verksamhet

Även om våra livsstilar och vår aktivitet har betydelse för att begränsa klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald, är det viktigt att erkänna dessa fenomen som samhällsstrukturella utmaningar som främst måste hanteras genom att förändra samhällsstrukturer. Det är oundvikligt att snabbt överge den fossila ekonomin som en del av den ekonomiska strukturförändringen för att motverka klimatförändringen. Den gröna omställningen kräver dock allt intensivare användning av naturresurser när konkurrensen om kritiska råmaterial ökar.

Riskerna med användningen av naturresurser påverkar inte bara ekosystemen och deras mångfald, utan även lokalbefolkningens liv och försörjning i områden där de naturresurser som utnyttjas finns. Ett aktuellt exempel i Finland är den samiska befolkningen, som befinner sig i en sårbar position även när det gäller miljöproblem och som står inför nya hot mot mänskliga rättigheter i samband med den gröna omställningen. Hållbarhetstransformationen måste genomföras i enlighet med principerna för miljörättvisa genom att erkänna lokala särdrag, intressen och rättigheter i projekt för den gröna omställningen, samt genom att säkerställa att lokalbefolkningen blir hörda och delaktiga.

Om övergången baseras på antagandet om ständig ökning av total konsumtion och ekonomisk tillväxt, motverkar övergången sina egna värdefulla mål och förenklar hållbarhetspolitiska åtgärder till att bara göra det nuvarande systemet grönare. Det är nödvändigt att övervinna det tänkande som är bundet till nuet för att kunna bemöta klimatkrisen på ett långsiktigt sätt och främja jämlikt, hållbart välbefinnande.

Arbetslivets omvälvning

Den omfattande hållbarhetstransformationen märks också i förändringen av arbetslivet och näringslivet. Många strukturer kring arbetslivet i samhället skapar marginalisering genom att ställa orealistiska krav på arbetstagarna och utesluta dem som av olika anledningar inte uppfyller dessa krav från att vara fullvärdiga medlemmar av samhället.

När näringsstrukturen förändras behöver de områden som hittills varit beroende av fossil energi stöd för att diversifiera näringslivet. Hållbarhetstransformationen kan också skapa möjligheter för att omorganisera själva arbetet och hjälpa till att identifiera olika former av aktörskap, kapaciteter och aktivitet som inte står i konflikt med naturens bärförmåga. Istället för det nuvarande konkurrenssamhället betonas i arbetets hållbarhetstransformation social sammanhållning, inkludering och olika former av omsorg.

10 teser för rättvisa

En central förutsättning för att genomföra hållbarhetstransformationen är, utöver förståelsen av den omfattande karaktären av multikrisen, att bryta ner den siloartade beslutsfattningen och styrningen. Diskussionen om hållbarhetstransformationen är starkt uppdelad i separata sektorer, som åtskiljer både hållbarhetens olika dimensioner och beslutsfattandet från människors vardagsverklighet.

Projektet Kestävyysmurroksen marginaalit (”Hållbarhetstransformationens marginaler”, 2023–2025) undersökte hållbarhetstransformationen rättvishet genom att organisera en serie evenemang bestående av medborgarworkshops och expertseminarier runtom i Finland. Medborgarworkshoparna samlade lokala människor från olika delar av Finland, vars livsmiljöer – vare sig i städer eller på landsbygden – redan hade påverkats av miljökrisen och de åtgärder som syftar till att lösa den. Diskussionerna speglade olika upplevelser av marginalisering och utanförskap i relation till hållbarhetsåtgärder. De innehöll dock också visioner om en framtid där immateriella välfärdsfaktorer, såsom gemenskap, aktörskap och respekt för andra, är dominerande ideal. Många konkreta sätt identifierades för att sträva efter denna framtid för allas bästa.

Projektets rapport Syrjivästä siirtymästä reiluun kestävyysmurrokseen (”Från diskriminerande omställning till rättvis hållbarhetstransformation”) presenterar handlingsförslag baserade på medborgarnas budskap och tidigare forskning för att främja åtgärder inom hållbarhetstransformationen, samt tio teser för att uppnå en rättvis hållbarhetstransformation:

1. En rättvis hållbarhetstransformation tar hänsyn till lokalitet
En rättvis hållbarhetstransformation består av många olika hållbarhetsåtgärder som identifierar, beaktar och bedömer lokala förutsättningar, lokal kunskap samt de fördelar och nackdelar som påverkar olika grupper av människor, samhällen och ekosystem.

2. En rättvis hållbarhetstransformation bryter ner silos
I hållbarhetstransformationen måste man erkänna sammanflätningen av sociala och ekologiska problem samt aktivt sträva efter att bryta ner motsättningar och förena fragmenterad diskussion och beslutsfattande.

3. En rättvis hållbarhetstransformation baseras på forskning
De värdebaserade beslut som krävs för att genomföra hållbarhetstransformationen måste alltid motiveras transparent med forskningsbaserad information.

4. En rättvis hållbarhetstransformation växer ner
Överkonsumtionen måste minskas avsevärt och kontrollerat för att resurserna ska kunna fördelas rättvist.

5. En rättvis hållbarhetstransformation stöttar
Vid förändringar i produktionsmetoder och näringsstrukturer måste tillräckligt stöd säkerställas för dem som påverkas mest av förändringarna. Beslutsfattare på olika nivåer bör öka sin förståelse för hur de beslut som fattas påverkar de områden och människor som står utanför beslutsfattandet.

6. En rättvis hållbarhetstransformation förutsätter rättvis energiproduktion
En värdediskussion om energipolitik måste föras på nationell och regional nivå: att öka produktionen av förnybar energi för att upprätthålla nuvarande konsumtionsnivå och att placera energiproduktionen så att den tränger undan annan naturanvändning (inklusive samernas traditionella näringar) stöder inte en rättvis hållbarhetstransformation.

7. En rättvis hållbarhetstransformation är tillgänglig
Hållbara val och hållbara livsstilar måste göras möjliga och tillräckligt enkla för alla medborgare, oavsett deras socioekonomiska status, funktionsförmåga eller geografiska läge.

8. En rättvis hållbarhetstransformation förutsätter delaktighet
Delaktighet i hållbarhetsfrågor bör stödjas genom att förstärka befintliga och utveckla nya hörande- och deltagandeprocesser samt säkerställa att åsikter och initiativ som stöder hållbarhetstransformationen når beslutsfattandet.

9. En rättvis hållbarhetstransformation bygger broar
Möten mellan människor med olika tankesätt och bakgrund, som bygger på tillförlitlig information, äkta dialog och ömsesidig respekt, ökar förståelsen som överbryggar olikheter. Denna förståelse är nödvändig för att en rättvis hållbarhetstransformation ska kunna genomföras.

10. En rättvis hållbarhetstransformation erkänner naturens värdepluralism
Att erkänna och beakta upplevd miljösorg samt naturens olika betydelser och värden i beslutsfattandet minskar upplevelser av orättvisa.

ANNA MUSTONEN, EMMI SALMIVUORI & TIIA-MARI TERVAHARJU

Rubrikbild: Tiia-Mari Tervaharju

Naturbaserade näringar och naturrelaterade traditioner spelar en betydande roll i finländarnas liv. Fiske, jakt och bärplockning har varit en del av finländarnas livsstil och näringar i tusentals år. Den ekologiska krisen har emellertid skapat ett enormt behov av förändring för samhällen, vilket vi kallar hållbarhetstransformationen. I hållbarhetstransformationen bör man samtidigt öka produktionen av förnybar energi samt säkerställa bevarandet och återställandet av biologisk mångfald, så att förändringen fortfarande är socialt och kulturellt hållbar.

I  medborgarworkshopen och i webbinariet som hölls i Kemijärvi diskuterade vi hur vi kan förena traditionella naturbaserade näringar och livsstilar med förändringsbehoven kopplade till hållbarhetstransformationen. Deltagarna i medborgarworkshopen i Kemijärvi utmanades att identifiera faktorer som styr naturanvändningen i det förflutna, nuet och framtiden, samt att reflektera över och diskutera dessa faktorers påverkan både på Kemijärvi och på deltagarnas egen verksamhet.

Identitet som naturresursberoende industristad en historisk begränsning

I den del av workshopen som fokuserade på det förflutna reflekterade deltagarna över de begränsningar och hinder som det förflutna har medfört. Den centrala frågan var hur naturens tillstånd och sättet att använda naturen skapar eller tar bort förutsättningar för att leva och försörja sig i Kemijärvi i framtiden. De mest framträdande utmaningarna från det förflutna som deltagarna lyfte fram var regleringen av Kemijärvi, skogsavverkningarna, identiteten som en gammal industristad och dess påverkan på människors attityder, samt behovet av samarbete och utmaningar förknippade med samarbetet.

Kemijärvi är en gammal industristad där den största arbetsgivaren tidigare har varit ett pappersbruk som avslutade sin verksamhet 2008. I workshopen nämnde deltagarna att en av de centrala begränsningarna från det förflutna är identiteten och attityden skapad av en gammal industristad, där man har förlitat sig på att en stor aktör ska rädda stadens ekonomi och sysselsättning. Denna industristadsattityd har bromsat och delvis också hindrat utvecklingen av stadens näringsverksamhet i en riktning som uppmuntrar småföretagande.

Kemijärvi anses ha en enorm potential för utveckling av naturbaserade näringar, men denna potential har inte utnyttjats, och det främsta hindret som deltagarna nämnde för detta var just de attityder som formats av den tidigare industristaden. Delvis av samma anledning upplevde deltagarna i workshopen att samarbetet mellan staden och småföretagare inte har fungerat ordentligt. Det ansågs att staden främst fokuserar på att främja stora industriprojekt. Invånarna hörs, men lyssnas inte på, vilket innebär att de upplever att invånarnas och särskilt de naturbaserade näringsidkarnas röster inte hörs i beslutsfattandet.

Regleringen av Kemijärvi kom starkt fram både i förintervjuerna och i workshopen. Kemijärvi är redan nu Finlands mest reglerade naturliga sjö, vilket har en betydande påverkan på naturbaserade näringar som fiske. Fiskarnas berättelser visade konkret hur isförhållandena framför allt på vintern är oförutsägbara, vilket har en stor inverkan på fiske och naturturism. Dessutom nämnde deltagarna att fiskarnas lek misslyckas på grund av vinterregleringen.

En annan faktor som påverkar naturbaserade näringar och användningen av naturen är skogsavverkningarna. Enligt deltagarna i workshopen påverkar avverkningarna särskilt naturturismen, eftersom det tar lång tid innan en avverkad skog växer upp igen till en skog som lämpar sig för naturturism. I förintervjuerna framkom också negativa effekter av vindkraft på naturturismen, särskilt med hänvisning till landskapliga sskäl.

Nya spår av förnybar energi i avlägsna områden 

I den del av workshopen som fokuserade på nuet diskuterades Kemijärvis aktuella situation samt befintliga planer och deras påverkan på framtiden. De viktigaste faktorerna som deltagarna valde var uppskattningen av det ”egna lilla” i samhället, det vill säga det de redan har, energipolitiska värderingar samt bevarandet av naturvärden. Deltagarna i workshopen ansåg att energipolitiska värderingar har en betydande påverkan även på Kemijärvis framtid. Naturens tillstånd i Kemijärvi ansågs vara relativt bra, även om de negativa effekterna av skogsavverkningarna och regleringen av vattendragen på naturen och naturanvändningen lyftes fram i den del som behandlade det förflutna. Enligt deltagarna i workshopen har Kemijärvi fortfarande mer vacker natur än många andra områden, men naturen ansågs ändå vara utsatt för många hot.

Som framtidsvision såg man Kemijärvi som en plats som profilerats mot naturturism och naturproduktbranschen.

En av de centrala energipolitiska värdefrågorna som deltagarna nämnde var statens behov av att öka vindkraft och reglerstyrka. Gällande det sistnämnda sågs Kemijoki Oy:s planerade pumpkraftverk som ett betydande hot mot framtiden för naturbaserade näringar och naturanvändning samt naturens tillstånd, vilket skulle påverka områdets vattendrag och natur avsevärt. Deltagarna var oroliga för att det skulle ytterligare försämra möjligheterna för naturturism och fiske samt försvaga naturens tillstånd. Man var skeptisk till de fördelar som vindkraft och reglerkraft skulle ge staden, eftersom fördelarna ansågs gynna en liten intressegrupp. En deltagare i workshopen ställde också en bra fråga om huruvida det är en viss områdes skyldighet att tillhandahålla reglerkraft för hela landet.

Framtidens naturnostalgi

I den del som behandlade framtiden diskuterades olika framtidsbilder och visioner. Som framtidsvision såg man Kemijärvi som en plats som profilerats mot naturturism och naturproduktbranschen. När det gäller naturturism ansågs Kemijärvi vara en unik turistdestination där man kunde uppleva den lilla platsens autenticitet, där ”allt fortfarande är bra” och där det fortfarande finns ren och vacker natur. Kemijärvi önskades inte massaturism, utan mer småskalig turism i stil med vandring. När det gäller utnyttjandet av naturprodukter särskilt i fiske ansågs det också finnas en betydande potential för en bredare näringsverksamhet.

De viktigaste målen för att visionen ska förverkligas ansågs av deltagarna vara att stärka samarbetet samt att identifiera och utnyttja Kemijärvis särdrag och förstå potentialen i naturturism och lokala produkter. Det ansågs också att förverkligandet av visionerna skulle kräva förändringar i kommunalpolitiken och beslutsfattandet, vilket för närvarande upplevdes som mycket långsamt och odemokratiskt.

Från människors näringsverksamhet till mångartade levnadssätt

I inledningen av ett webbseminarium som hölls vid Pyhätunturi presenterade forskardoktor Veera Kinnunen det intressanta begreppet elonkeino, som Kinnunen har utvecklat i samarbete med forskarna Pieta Savinotko, Anu Valtonen och Joona Vola. Elonkeino innebär aktivitet som sträcker sig i relationer mellan människor, arter samt levande och icke-levande, där livets förutsättningar vårdas. Liknande tankar framkom också i medborgarworkshopen, där betydelsen av samarbetet och aktivitet mellan olika människor samt mellan människor och natur betonades.

Sanna Hast lyfte fram i sin presentation utmaningar med att samordna renskötsel och annan markanvändning samt nya praktiker relaterade till dessa. För att de många parallella målen för skogarna i norr ska kunna uppnås, förändras skogsbrukens och renskötselns praxis så som vi känner dem idag av försök att försona skogsbruk, målen för biologisk mångfald och hållbar renskötsel. Genom att ta samordningen av olika näringars praktiker som utgångspunkt kan man bedöma om användningen av skogsmark av olika näringar som använder samma områden kan försonas och på vilka villkor.

viktiga faktorer i uppbyggnaden av tanken om levande natur är traditioner där människan lever i samklang med resten av naturen

Professor Jarno Valkonen från Lapplands universitet reflekterade i sin presentation över hållbarhetstransformationen genom begreppen levande och icke-levande natur. Enligt Valkonen kan klimatförändringen inte förstås på traditionellt sätt som en social förändring där något förändras och något annat förblir detsamma. Istället är klimatförändringen en metamorfos av världen, där världen organiserar sig på ett nytt och oförutsägbart sätt. Enligt Valkonen är hållbarhetstransformationen en nedmontering av det gamla och en uppbyggnad av det nya. Valkonen presenterade tanken om en livlös natur skild från livet, som har varit viktig för den moderna västerländska världsbilden och teknologin. När tanken om en livlös natur som fritt kan utnyttjas monteras ned, kan samtidigt förståelsen byggas upp för en levande natur, som får oss att se världen som en slags utvecklande organism. Den består av otaliga mindre och större ekosystem och flöden och nätverk som förenar levande och icke-levande.

Valkonen reflekterade också över traditionernas betydelse i uppbyggnaden av levande natur: viktiga faktorer i uppbyggnaden av tanken om levande natur är traditioner där människan lever i samklang med resten av naturen. När sådana traditioner väljs som en del av livspolitiken handlar det inte om att återuppväcka traditionen, alltså återkomsten av något som redan har förklarats förlorat, utan om något nytt. Det handlar om att själva traditionen antas som ett gemensamt livsval.

I medborgarworkshopen i Kemijärvi betonades just samlevnaden med naturen samt antagandet av traditioner relaterade till naturbaserade näringar som ett gemensamt livsval. Den mest centrala frågan kvarstår hur naturbaserade näringar kan samordnas med de förändringsbehov inom skogsindustrin och energisektorn som är relaterade till den gröna omställningen.

Framåt med hjälp av framtidstriangeln

I det andra medborgarworkshopen och webbseminariet inom projektet Kestävyysmurroksen marginaalit som hölls i Kemijärvi behandlades effekterna av hållbarhetstransformationen på naturbaserade näringar och människor som är direkt beroende av naturen i Lappland. Ämnet för medborgarworkshopen var framtiden för naturbaserade näringar och naturanvändning i Kemijärvi. Dagen efter medborgarworkshopen hölls ett webbseminarium där man presenterade workshopens nyheter och fördjupade sig i frågor mellan hållbarhetstransformationen och naturkulturer.

Till workshopen i Kemijärvi bjöds in naturföretagare och andra naturanvändare samt naturskyddare. Före medborgarworkshopen samlades information om den lokala kontexten genom att intervjua näringslivstjänstemän samt sex lokala naturföretagare som anmält sig till medborgarworkshopen. I workshopen, där sammanlagt fem naturföretagare deltog, användes framtidstriangeln, utvecklad av futuristen Sohail Inayatullah, som passar särskilt bra för att identifiera faktorer som påverkar framtiden för det valda temat.

ANNA MUSTONEN & TIMO KUUSIOLA

Rubrikbild: Heidi Nummi

Krisen som härrör från samhällets ekologiska ohållbarhet sveper över världen och olika samhällen, en efter en. Kriser relaterade till tillräckligheten av energi och naturresurser samt global uppvärmning försöks ofta lösas på ett kortsiktigt sätt, genom att försvara egna intressen och selektivt använda expertkunskap. Besluten tar inte genuint hänsyn till medborgarnas delaktighet, även om effekterna av besluten också känns långt ifrån beslutsfattandet, i vanliga medborgares vardag. Vad för slags faktorer skulle man vilja bygga en hållbar framtid på i olika sammanhang? Vad bör beslutsfattare förstå om olika regioners och samhällens behov och förutsättningar för att bygga ett hållbart liv?

Projektet Kestävyysmurroksen marginaalit (”Hållbarhetstransformationens marginaler”) utreder dessa frågor under åren 2023 och 2024 genom att bland annat organisera tre separata evenemang bestående av medborgarworkshopar och expertseminarier på olika platser i Finland. I evenemangen närmar man sig hållbarhetstransformationen samt associerade marginaliteter utifrån olika teman genom att föra samman medborgarperspektiv och expertkunskap. Projektets första evenemang hölls i slutet av augusti 2023 i Lieksa och Joensuu. Vid medborgarworkshopen i Lieksa utmanades de åtta deltagande Lieksa-borna att reflektera över globala och lokala förändringar i mark- och naturanvändning som sker nu och i framtiden samt dessa förändringars potentiella effekter på hur det kommer att vara att leva i Lieksa i framtiden. Seminariet som hölls nästa dag i Joensuu fokuserade på effekterna som förändringarna i naturanvändningen och arbetet kan ha i periferier. Hurdana synpunkter fick vi ur dessa evenemang när det gäller periferiers utmaningar och hur man löser dem?

Mitt i förändringar är avlägsenhet både en utmaning och en lyx

Lieksa-borna som deltog i den första medborgarworkshopen kopplade många egenskaper till Lieksa som de särskilt uppskattade och ansåg vara värda att bevara. ”Lieksas lyx” nämndes framför allt innefatta ren natur, utrymme, tystnad och gemenskap. Olika förändringar som nu och eventuellt i framtiden påverkar samhället identifierades mycket mångsidigt. Många hot sågs i olika förändringsfaktorer för Lieksa, men också nya möjligheter, även om Lieksas och Lieksa-bornas förmåga att utnyttja nya möjligheter för egen nytta ofta ifrågasattes i diskussionen.

Säkerställande av livsmedelsförsörjningen och självförsörjning i livsmedelsproduktion sågs som en livsnödvändighet.

Många förändringar kopplades till möjligheten för ökningen av Lieksas samhälleliga betydelse och nya samhälleliga funktioner. Klimatförändringen förväntades medföra nya utmaningar för naturen, men samtidigt bedömdes växtsäsongen bli längre och öka förutsättningarna för jordbruk och jakt i Lieksa. Säkerställande av livsmedelsförsörjning och självförsörjning i livsmedelsproduktion sågs som en livsnödvändighet i en situation där mat inte längre kan fås från andra ställen på grund av ökande sociala konflikter och klimatförändringen, och i denna vision troddes Lieksa bli ett viktigt odlingsområde. Å andra sidan ansågs även det att Golfströmmen stannar och Lieksas klimat förändras till ”Sibiriens klimat” vara en potentiell risk, men samtidigt sågs växande möjligheter inom vinterturism.

Baserat på diskussionerna som tog plats vid workshopen i Lieksa lider Lieksa av liknande periferitetskopplade problem som i Margistar-projektet – presenterat av Juha Hiedanpää i seminariet i Joensuu – observerats som avlägsna bergsområdens problem. Dessa grundläggande utmaningar med periferitet, såsom befolkningsutflyttning, svag serviceinfrastruktur, svag tillgång till kulturtjänster, konflikter relaterade till markanvändning samt allmänna utmaningar med tillgänglighet, kan i förändringssituationer försvåra områdets förmåga att anpassa sig och förnya sig.

Rädslor för förlust

I samband med den gröna omställningen sågs framtidspotential i utvecklingen av teknik och kompetens, samtidigt som det troddes att uppskattningen av de egna befintliga naturresurserna skulle öka. Detta ansågs kunna leda till nya innovationer, såsom metanbränslen och träfibertextilier, som även skulle kunna vara till nytta för Lieksa, förutsatt att man lyckades behålla kontrollen över de egna naturresurserna och deras vidareförädling.

Å andra sidan framstod uppfattningen om både externa och lokala beslutsfattare samt deras motiv och handlingsförmåga ibland ganska enkelspårig: en central återkommande oro bland deltagarna var att Lieksa skulle bli en plats för enbart råmaterialproduktion av mineraler och biomassa, vilket skulle lämna området och dess invånare med en förstörd miljö. Denna utvecklingsvision sågs som en naturlig fortsättning på den nuvarande situationen, där den egna industrin har försvunnit och råvaror förs bort från området, eller som en deltagare sammanfattade det, ”företagen kommer från utlandet, gör jobbet och tar vinsterna med sig”. Samtidigt fanns det en oro för att naturen redan nu skadas så allvarligt att den inte kan återhämta sig, även om attityder och arbetsmetoder senare skulle förändras.

vem och hur man bör kompensera om i ett visst område miljön försämras … på grund av en viss näring, dess arbetstillfällen och dess nationalekonomiska fördelar

Som Lauri Lahikainen påpekade i sin seminariepresentation, medför hållbarhetstransformationen oundvikligen att vissa branscher och näringar läggs ned eller genomgår drastiska förändringar i sina funktionssätt, vilket väcker samhälleliga frågor om ansvar för dessa näringar och deras sociala och ekologiska effekter samt behovet av kompensation för de förändringar som sker.

Frågan kretsar ofta kring vem och hur man bör kompensera om en viss näring med sina arbetstillfällen läggs ned på grund av de ekologiska skador den orsakar. Å andra sidan uppmuntrade diskussionen vid Lieksa-workshopen att fundera över vem och hur man bör kompensera om i ett visst område miljön försämras – tillsammans med att de kvalitetsfaktorer som invånarna ser i sin livsmiljö, andra potentiella näringars verksamhetsförutsättningar och även framtida utvecklingsmöjligheter försvagas – på grund av en viss näring, dess arbetstillfällen och dess nationalekonomiska fördelar.

Det kan vara ett ekonomiskt och socialt mer hållbart alternativ att proaktivt upprätthålla områdets och livsmiljöns kvalitet och utveckla alternativa möjligheter för att anpassa sig till samhällsförändringar än att dela ut retroaktiva kompensationer efter nedläggningen av enskilda näringar.

Alternativa framtider

Som en alternativ utvecklingsväg till den tillväxtorienterade råvaruproduktionen sågs en mer grundläggande omvälvning av samhällsstrukturer, vilket skulle leda till resursknapphet och betydande strukturella förändringar i ekonomi och handel samt en omdefiniering av välbefinnande. Denna tillväxtkritiska utvecklingsväg bedömdes kunna leda till en omorganisation av samhällets eller den lokala gemenskapens verksamhet, såsom spridningen av delningsekonomi och direktförsäljning, begränsning av äganderätt, minskad konsumtion samt en återgång till traditionell naturanvändning. De positiva elementen i en sådan väg inkluderade en ökad uppskattning av traditionella färdigheter, miljön och de tillgängliga resurserna, samt ökad solidaritet och gemenskap, när människor måste stå ut med varandra och samarbeta.

I vissa synpunkter sågs minskad konsumtion och befolkningsminskning också främja bevarandet av Lieksas positiva aspekter, såsom harmoni, fred och ”möjlighet till fantastiska naturupplevelser”. En deltagare påminde i detta sammanhang att ”det är inte alltid en dålig sak om en plats inte växer”. I mindre radikala visioner sågs den redan pågående kulturella förändringen i samhället och den ökande miljömedvetenheten hos människor som en källa till positiv framtidspotential för Lieksa. Det förutspåddes att uppskattningen för lokal produktion, ansvarstagande och ren natur skulle öka i framtiden. Detta hoppades man skulle leda till bland annat nya sätt att hantera skogen, råvaruproduktion som sker i nationella händer och planering som bättre tar hänsyn till miljön, samt skapa genuint lokalt arbete och lokala fördelar i Lieksa.

Samarbete och en arbetskultur som främjar delaktighet stödjer positiva framtidsvisioner

Det bedömdes att förändringar i samhällsvärderingar, ökningen av distansarbete samt migrationen från söder till norr på grund av krig och klimatförändringar potentiellt skulle kunna föra nya invånare till Lieksa, exempelvis från Central- och Sydeuropa. Deltagarna uttryckte dock tvivel kring hur attraktiv livsmiljö de nykomna faktiskt skulle se Lieksa som, om de fritt kunde välja vart de flyttar. Det fanns oro kring huruvida de lokala beslutsfattarna förstår eller ens vill förstå Lieksas positiva aspekter och framtidspotential i de pågående omställningarna, och om de nuvarande besluten främjar eller förstör framtidsutsikterna.

Det ansågs finnas utvecklingsbehov inom Lieksas serviceinfrastruktur, tillgänglighet samt samarbetet mellan invånare och olika aktörer. Deltagarna ansåg att Lieksas unika egenskaper och den potential som miljön erbjuder borde göras synlig utanför regionen, så att potentiella nykomlingar skulle inse möjligheterna och utifrån dem skapa ny verksamhet i området och delta i dess utveckling. Som en deltagare uttryckte det, ”allt behöver inte göras färdigt eller beslutas åt de nykomna, vad de vill ha”.

en förändring av arbetskulturen till att bli mer mångfaldig, tillåtande och gemenskapsorienterad

Definitionen av arbete bedömdes möta förändringstryck i den pågående omställningen. Lauri Lahikainen betonade i sin seminariepresentation arbetets betydelse för upplevelser av mening, särställning, gemenskap och delaktighet. Även i workshopen ansåg deltagarna det vara viktigt att alla i Lieksa skulle ha möjlighet till delaktighet, aktörskap och meningsfullhet oavsett bakgrund, istället för att exempelvis ungdomar och invandrare marginaliseras genom att hållas beroende av socialbidrag på grund av en alltför begränsande arbetskultur. Kanske skulle en förändring av arbetskulturen till att bli mer mångfaldig, tillåtande och gemenskapsorienterad kunna stödja anpassningen till förändringar i områden som lider av perifera problem, och skapa nya möjligheter att leva, verka och delta i byggandet av lokal identitet i dessa områden.

EMMI SALMIVUORI & ANNA MUSTONEN

Rubrikbild: Emmi Salmivuori