Teserna, som har utformats utifrån tvärvetenskapligt forskarsamarbete och medborgarworkshops, kräver ansvar från beslutsfattare för att säkerställa att ingen lämnas bakom i hållbarhetsomställningen.
H ållbar utveckling har diskuterats i årtionden, och klimatåtgärderna har på många sätt ökat. Trots detta upplever många människor runt om i Finland att åtgärderna för social och ekologisk hållbarhet inte är i linje med varandra. Om den gröna övergången genomförs kortsiktigt kan den, i motsats till sitt syfte, öka ojämlikheten och fördjupa polariseringen mellan olika sociala grupper samt mellan landsbygd och stad. En rättvis hållbarhetstransformation däremot bryter ner samhälleliga marginaler, främjar jämlikhet och skapar grund för en djupgående förändring i både värderingar och handlingar mot helhetsmässig hållbarhet. En sådan transformation uppstår dock inte av sig själv.
Hållbarhetstransformationen avser en omfattande systemisk förändring av samhällsstrukturerna för att skapa förutsättningar för en mer hållbar framtid. För att hållbarhetstransformationen ska lyckas krävs det att man erkänner sammanflätningen av ekologisk och social hållbarhet, minimerar riskerna för marginalisering och utanförskap samt utvecklar en naturresurs- och socialpolitik som går över samhällssektorer och förvaltningsgrenar, där även medborgarnas röster hörs.
Ett gott liv inom naturens bärförmåga
Inför kriser som klimatförändringen är omfattande samhällsförändringar oundvikliga. Förändringstrycket riktar sig mot samhällsstrukturer, men även mot vårt tänkande – våra värderingar och grundläggande antaganden om vad vi anser att ett gott liv innebär. En förändring i värderingar och attityder kan ge upphov till en ny vilja att anamma mer hållbara livsstilar. Denna typ av vilja återspeglas redan i nya klimat- och naturbarometrar, enligt vilka allt fler finländare har ändrat sina livsstilar såsom sina resvanor, matvanor, boendelösningar och konsumtion av klimatskäl.
I en samhällsomvandling är det dock viktigt att säkerställa att dessa val görs tillgängliga för alla, oavsett socioekonomisk status eller bostadsort. Dessa strukturer bör utvecklas långsiktigt så att välbefinnande inte riktas mot enskilda grupper på bekostnad av andra människors förutsättningar för ett gott liv.
Ökningen av upplevelser av utanförskap och marginalisering samtidigt som miljöns bärkraft försämras skapar klyftor både mellan medborgare och beslutsfattare och inom lokala gemenskaper
Med klimatförändringen ackumuleras både ekologiska och sociala risker ojämlikt hos dem som har de svagaste förutsättningarna att förbereda sig för och hantera förändringarna. Det är viktigt att erkänna sammanflätningen av ekologiska och sociala problem när man utformar riktlinjer för övergångspolitik som möjliggör social rättvisa under kraftfulla miljöåtgärder. En bra indikator på rättvisan i åtgärder som främjar hållbarhetstransformation är hur de planerade åtgärderna påverkar samhällets utsatta gemenskaper och perifera områden. Ökningen av upplevelser av utanförskap och marginalisering samtidigt som miljöns bärkraft försämras skapar klyftor både mellan medborgare och beslutsfattare och inom lokala gemenskaper.
Genom en lyckad hållbarhetstransformation kan vi bygga ett rättvist samhälle där fullt medlemskap är tillgängligt, holistiskt och meningsfullt, och där förutsättningarna för ett gott liv är säkrade för allt fler människor.
En livskraftig natur utgör grunden för all mänsklig verksamhet
Även om våra livsstilar och vår aktivitet har betydelse för att begränsa klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald, är det viktigt att erkänna dessa fenomen som samhällsstrukturella utmaningar som främst måste hanteras genom att förändra samhällsstrukturer. Det är oundvikligt att snabbt överge den fossila ekonomin som en del av den ekonomiska strukturförändringen för att motverka klimatförändringen. Den gröna omställningen kräver dock allt intensivare användning av naturresurser när konkurrensen om kritiska råmaterial ökar.
Riskerna med användningen av naturresurser påverkar inte bara ekosystemen och deras mångfald, utan även lokalbefolkningens liv och försörjning i områden där de naturresurser som utnyttjas finns. Ett aktuellt exempel i Finland är den samiska befolkningen, som befinner sig i en sårbar position även när det gäller miljöproblem och som står inför nya hot mot mänskliga rättigheter i samband med den gröna omställningen. Hållbarhetstransformationen måste genomföras i enlighet med principerna för miljörättvisa genom att erkänna lokala särdrag, intressen och rättigheter i projekt för den gröna omställningen, samt genom att säkerställa att lokalbefolkningen blir hörda och delaktiga.
Om övergången baseras på antagandet om ständig ökning av total konsumtion och ekonomisk tillväxt, motverkar övergången sina egna värdefulla mål och förenklar hållbarhetspolitiska åtgärder till att bara göra det nuvarande systemet grönare. Det är nödvändigt att övervinna det tänkande som är bundet till nuet för att kunna bemöta klimatkrisen på ett långsiktigt sätt och främja jämlikt, hållbart välbefinnande.
Bild: Tiia-Mari Tervaharju
Arbetslivets omvälvning
Den omfattande hållbarhetstransformationen märks också i förändringen av arbetslivet och näringslivet. Många strukturer kring arbetslivet i samhället skapar marginalisering genom att ställa orealistiska krav på arbetstagarna och utesluta dem som av olika anledningar inte uppfyller dessa krav från att vara fullvärdiga medlemmar av samhället.
När näringsstrukturen förändras behöver de områden som hittills varit beroende av fossil energi stöd för att diversifiera näringslivet. Hållbarhetstransformationen kan också skapa möjligheter för att omorganisera själva arbetet och hjälpa till att identifiera olika former av aktörskap, kapaciteter och aktivitet som inte står i konflikt med naturens bärförmåga. Istället för det nuvarande konkurrenssamhället betonas i arbetets hållbarhetstransformation social sammanhållning, inkludering och olika former av omsorg.
10 teser för rättvisa
En central förutsättning för att genomföra hållbarhetstransformationen är, utöver förståelsen av den omfattande karaktären av multikrisen, att bryta ner den siloartade beslutsfattningen och styrningen. Diskussionen om hållbarhetstransformationen är starkt uppdelad i separata sektorer, som åtskiljer både hållbarhetens olika dimensioner och beslutsfattandet från människors vardagsverklighet.
Projektet Kestävyysmurroksen marginaalit (”Hållbarhetstransformationens marginaler”, 2023–2025) undersökte hållbarhetstransformationen rättvishet genom att organisera en serie evenemang bestående av medborgarworkshops och expertseminarier runtom i Finland. Medborgarworkshoparna samlade lokala människor från olika delar av Finland, vars livsmiljöer – vare sig i städer eller på landsbygden – redan hade påverkats av miljökrisen och de åtgärder som syftar till att lösa den. Diskussionerna speglade olika upplevelser av marginalisering och utanförskap i relation till hållbarhetsåtgärder. De innehöll dock också visioner om en framtid där immateriella välfärdsfaktorer, såsom gemenskap, aktörskap och respekt för andra, är dominerande ideal. Många konkreta sätt identifierades för att sträva efter denna framtid för allas bästa.
Projektets rapport Syrjivästä siirtymästä reiluun kestävyysmurrokseen (”Från diskriminerande omställning till rättvis hållbarhetstransformation”) presenterar handlingsförslag baserade på medborgarnas budskap och tidigare forskning för att främja åtgärder inom hållbarhetstransformationen, samt tio teser för att uppnå en rättvis hållbarhetstransformation:
1. En rättvis hållbarhetstransformation tar hänsyn till lokalitet En rättvis hållbarhetstransformation består av många olika hållbarhetsåtgärder som identifierar, beaktar och bedömer lokala förutsättningar, lokal kunskap samt de fördelar och nackdelar som påverkar olika grupper av människor, samhällen och ekosystem.
2. En rättvis hållbarhetstransformation bryter ner silos I hållbarhetstransformationen måste man erkänna sammanflätningen av sociala och ekologiska problem samt aktivt sträva efter att bryta ner motsättningar och förena fragmenterad diskussion och beslutsfattande.
3. En rättvis hållbarhetstransformation baseras på forskning De värdebaserade beslut som krävs för att genomföra hållbarhetstransformationen måste alltid motiveras transparent med forskningsbaserad information.
4. En rättvis hållbarhetstransformation växer ner Överkonsumtionen måste minskas avsevärt och kontrollerat för att resurserna ska kunna fördelas rättvist.
5. En rättvis hållbarhetstransformation stöttar Vid förändringar i produktionsmetoder och näringsstrukturer måste tillräckligt stöd säkerställas för dem som påverkas mest av förändringarna. Beslutsfattare på olika nivåer bör öka sin förståelse för hur de beslut som fattas påverkar de områden och människor som står utanför beslutsfattandet.
6. En rättvis hållbarhetstransformation förutsätter rättvis energiproduktion En värdediskussion om energipolitik måste föras på nationell och regional nivå: att öka produktionen av förnybar energi för att upprätthålla nuvarande konsumtionsnivå och att placera energiproduktionen så att den tränger undan annan naturanvändning (inklusive samernas traditionella näringar) stöder inte en rättvis hållbarhetstransformation.
7. En rättvis hållbarhetstransformation är tillgänglig Hållbara val och hållbara livsstilar måste göras möjliga och tillräckligt enkla för alla medborgare, oavsett deras socioekonomiska status, funktionsförmåga eller geografiska läge.
8. En rättvis hållbarhetstransformation förutsätter delaktighet Delaktighet i hållbarhetsfrågor bör stödjas genom att förstärka befintliga och utveckla nya hörande- och deltagandeprocesser samt säkerställa att åsikter och initiativ som stöder hållbarhetstransformationen når beslutsfattandet.
9. En rättvis hållbarhetstransformation bygger broar Möten mellan människor med olika tankesätt och bakgrund, som bygger på tillförlitlig information, äkta dialog och ömsesidig respekt, ökar förståelsen som överbryggar olikheter. Denna förståelse är nödvändig för att en rättvis hållbarhetstransformation ska kunna genomföras.
10. En rättvis hållbarhetstransformation erkänner naturens värdepluralism Att erkänna och beakta upplevd miljösorg samt naturens olika betydelser och värden i beslutsfattandet minskar upplevelser av orättvisa.
ANNA MUSTONEN, EMMI SALMIVUORI & TIIA-MARI TERVAHARJU
Rubrikbild: Tiia-Mari Tervaharju
Artikeln har översatts till svenska med hjälp av ett översättningsprogram baserat på artificiell intelligens. Översättningen har granskats av en redaktör på Versus.
Denna Forskningsdebatt bygger på en rapport publicerad av Argumenta-projektet Kestävyysmurroksen marginaalit, finansierat av Finska kulturfonden: Mustonen, A., Salmivuori, E., Tervaharju, T-M., Armila, P., Häyrynen, S., Kallio, K-P., Kuusiola, T., Laihonen, M., Luhtavaara, A., Lyytimäki, J., Salonen, A. O., Vainikka, V. & Valkonen, J. (2025). Syrjivästä siirtymästä reiluun kestävyysmurrokseen. Östra Finlands universitet.
Kommentarer till Forskningsdebatt begärdes från flera riksdagsledamöter från olika partier runt om i Finland.
Anna Mustonen
Anna Mustonen är doktorand i miljöpolitik vid institutionen för historia och geografi vid Östra Finlands universitet. Anna är även projektledare för projektet Kestävyysmurroksen marginaalit.
Emmi Salmivuori
Emmi Salmivuori arbetar som doktorand vid institutionen för historia och geografi vid Östra Finlands universitet med finansiering från Kone-stiftelsen. Emmi är också projektkoordinator för projektet Kestävyysmurroksen marginaalit.
Tiia-Mari Tervaharju
Tiia-Mari Tervaharju är pedagogie magister och projektforskare vid Östra Finlands universitet. Tiia-Mari arbetar med kommunikationsuppgifter och som vice projektkoordinator i projektet Kestävyysmurroksen marginaalit.
Krista Mikkonen är en riksdagsledamot för De Gröna och stadsfullmäktigeledamot i Joensuu. Mikkonen var miljö- och klimatminister under åren 2019–2021.
Kunskap bör utnyttjas i beslutsfattandet bättre än i nuläget
Vi förbrukar jordens naturresurser snabbare än de förnyas. Världens överkonsumtionsdag infaller numera redan i slutet av juli eller början av augusti. Vårt energisystem har under de senaste drygt hundra åren varit baserat på fossil energi, som har bildats under tidigare årmiljoner. Deras användning frigör en enorm mängd kol till atmosfären på kort tid. Konsekvenserna är uppenbara för alla: klimatkris och utarmning av naturen. Det är klart att det inte kan fortsätta så här. En hållbarhetstransformation är nödvändig, vi måste anpassa våra liv till de ramar som planeten ställer upp.
De etablerade dimensionerna av hållbar utveckling anses vara ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, och ibland inkluderas även kulturell hållbarhet. Ibland talar man om total hållbarhet, vilket syftar till att betona vikten av alla olika hållbarhetsdimensioner. Det är dock viktigt att notera att de olika dimensionerna inte är jämförbara. Ekologisk hållbarhet är grunden för allt, eftersom utan en livskraftig planet är mänskligt liv på lång sikt omöjligt. Därför måste säkerställandet av ekologisk hållbarhet vara den grund på vilken de andra hållbarhetsdimensionerna byggs.
Hållbarhetstransformationen måste nå alla delar av samhället. Utöver den pågående energiomvandlingen måste den genomföras inom transport, livsmedelssystem, städer och ekonomin. Det är viktigt att förstå att transformationen förändrar det nuvarande sättet att agera. Mer måste göras med mindre och konsumtionsnivån måste modereras. Till exempel kommer den pågående energiomvandlingen inte att lösas genom att bara byta ut fossil energi mot utsläppsfri energi och fortsätta som vanligt i övrigt. Utöver att lämna fossila bränslen måste energi användas mer effektivt, sparsamt och flexibelt än tidigare. Detta har ännu inte helt internaliserats. Det talas mycket om behovet av att öka förnybar energi, vilket verkligen är enormt. Under 2020-talet bör mängden förnybar energi tredubblas. Samtidigt måste energieffektivitet och besparing fördubblas, men det talas väldigt lite om denna sida av saken.
Hållbarhetstransformationen kräver kunskap. Även om alla förstår vikten av kunskap, förbises den ändå ofta i beslutsfattandet. Vetenskapssamhället producerar mycket användbar bakgrundsinformation om hållbarhetstransformationer samt konkreta policyrekommendationer för att främja dem, men dessa når ofta inte beslutsfattarna. Det är inte heller ovanligt att kunskap inte utnyttjas även när den finns tillgänglig. Exempel på den senaste tidens försvagning av kunskapsbaserat beslutsfattande inkluderar den nuvarande regeringens beslut att avveckla enheten för utrednings- och forskningsverksamhet vid statsrådet (VNTEAS), vars uppgift var att producera forskning och analys för regeringen som grund för beslutsfattande. Regeringen har också meddelat att den vill försvaga klimatpanelen och naturpanelen. Dessa vetenskapliga och oberoende expertorgan har inrättats som rådgivare till regeringen för att den ska kunna basera sina beslut på kunskap. Nu verkar det som att kunskap inte spelar någon roll.
Att beslutsfattande styrs av politiska intressen istället för vetenskaplig kunskap är förstås inget nytt. Det är inte heller ovanligt att det finns en önskan att styra vetenskapliga aktörer politiskt. Tanken är att med ”passande kunskap” skulle det vara lätt att motivera beslut som kunskapsbaserade. Under förra regeringsperioden inrättade jord- och skogsbruksministeriet en vetenskapspanel för skogsbioteknik, vars uppgift är att producera kunskap som stöd för politiska beslut om skogar. Förhoppningen var tydligen att den kunskap som producerades skulle avvika betydligt från klimat- och naturpanelernas policyrekommendationer gällande skogarnas viktiga roll i att stärka biologisk mångfald, kolsänkor och kolreservoarer. Så blev det dock inte, utan budskapet från alla tre vetenskapspaneler var ganska enhetligt. Trots detta har tillräckliga beslut inte fattats.
Förutom kunskap kräver en framgångsrik hållbarhetstransformation människors delaktighet. Tyvärr är verkligheten ofta långt ifrån idealet även i detta avseende. Delaktighet kräver information. Beslutsfattare lämnar ofta ute den bakomliggande informationen och motiveringarna för besluten. I sådana fall har människor svårt att förstå särskilt de beslut som försämrar deras egen situation. Om bakgrundsinformation inte ges till människor är delaktiggörande meningslös. Däremot, när deltagarnas kunskapsbas säkerställs, kan medborgarna ge väl övervägda och motiverade förslag till lösningar. Till exempel har miljöministeriet genomfört medborgarpaneler som stöd för beredningen av klimatpolitiken. Ett av teman har varit rättvisa i klimatpolitiken. Människor var beredda att ge avkall på sina egna fördelar när de visste att det främjade klimatarbetet och genomfördes på ett rättvist sätt.
KRISTA MIKKONEN
Laura Meriluoto
Laura Meriluoto är en riksdagsledamot från Kuopio samt medlem av regionfullmäktige i Norra Savolax och har en magisterexamen i samhällsvetenskaper. Meriluoto har tidigare arbetat som socialarbetare inom ideella organisationer och har särskilt fokuserat på att förbättra situationen för de mest utsatta människorna. Bild: Hanne Salonen.
Rättvis hållbarhetstransformation är en ekonomisk fråga
Arbetet för att genomföra en rättvis hållbarhetstransformation står i centrum för mitt dagliga arbete som riksdagsledamot för Vänsterförbundet. Vänsterförbundet är ett modernt rödgrönt parti där omvandlingen av samhället till att bli miljömässigt hållbart erkänns som vår tids största utmaning. Vi vill lösa denna utmaning genom att stärka social rättvisa. Alla samhällsstrukturer måste reformeras genomgripande så att ekologisk hållbarhet förenas med social hållbarhet.
Den ekologiska omställningen måste genomföras på ett sätt som inte medför orimliga kostnader för låg- och medelinkomsttagare och inte ökar inkomstskillnaderna. Den offentliga makten har en central roll i att styra investeringar mot välfärd samt nya produktionsteknologier och forskning, vilket skapar nya gröna jobb. Arbetstagarnas försörjning, nya jobb och eventuell vidareutbildning och omskolning måste garanteras, och ökade kostnader för fossila bränslen måste kompenseras för låginkomsttagare. Uppbyggnaden av förnybar energi och hållbar infrastruktur bör stödjas med offentliga investeringar, med hänsyn till regionala skillnader och lokala behov. Projekt som är centrala för den gröna omställningen får aldrig ske på bekostnad av naturen eller lokalsamhällens rättigheter, och här har en fungerande miljöförvaltning och tillståndsprocesser en viktig roll. Förorenaren måste alltid betala för sina handlingar.
Inom Vänsterförbundet stödjer vi skapandet av en inkomstfördelningsmekanism för att återföra de insamlade miljöskatterna till människor baserat på regional- och socialpolitiska grunder. Samtidigt bör en omfattande skattereform inledas, där beskattningen blir genuint miljöstyrande och tar hänsyn till konsumtionens externa effekter.
Välfärden måste kopplas bort från miljöbelastning och användning av naturresurser. Detta kräver en stor transformation i ekonomiskt tänkande. Evig ekonomisk tillväxt kan inte eftersträvas. Istället måste vi sträva efter en ekonomisk omvandling mot en ekonomi där produktion och konsumtion är på en hållbar nivå och följer de begränsningar naturen ger. Även en sådan ekonomi kan vara livskraftig och generera välfärd. För detta måste Finlands näringsstruktur förnyas. Produktion måste flyttas från billiga och enkla produkter till produkter med hög förädlingsgrad samt från användning av jungfruliga råvaror till principerna för cirkulär ekonomi. Detta kräver återigen en aktiv och strategisk industripolitik från staten. När det gäller efterfrågan bör framtidens ekonomi baseras på inhemskhet och framför allt konsumtion av tjänster och upplevelser, eftersom dessa har en betydligt mindre koldioxidavtryck. Vi måste minska överkonsumtionen av naturresurser och övergå till en ekonomi som kan generera välfärd oberoende av ekonomisk tillväxt och som även är hållbar under krisförhållanden.
Överkonsumtionens omfattning och de risker som den ekologiska krisen medför fördelas i samhället enligt förmögenhet. Riskerna fördelas dock extremt orättvist, så att de mest utsatta är de som redan befinner sig i en svag position. Inom Vänsterförbundet vill vi säkerställa att de som är i en svag position får stöd i den ekologiska omställningen och att arbete och försörjning garanteras för alla. Den förmögenhet som ackumuleras hos höginkomsttagare måste kunna utnyttjas som samhällsinvesteringar för att genomföra den ekologiska omställningen. Skyddet och rättigheterna av naturen måste också väsentligt förstärkas. Alla djurs välbefinnande och mångfalden av arter är centrala värden för vårt parti. Även andra arter har rätt att leva med oss på vår gemensamma planet.
Teserna, som har utformats utifrån tvärvetenskapligt forskarsamarbete och medborgarworkshops, kräver ansvar från beslutsfattare för att säkerställa att ingen lämnas bakom i hållbarhetsomställningen.
H ållbar utveckling har diskuterats i årtionden, och klimatåtgärderna har på många sätt ökat. Trots detta upplever många människor runt om i Finland att åtgärderna för social och ekologisk hållbarhet inte är i linje med varandra. Om den gröna övergången genomförs kortsiktigt kan den, i motsats till sitt syfte, öka ojämlikheten och fördjupa polariseringen mellan olika sociala grupper samt mellan landsbygd och stad. En rättvis hållbarhetstransformation däremot bryter ner samhälleliga marginaler, främjar jämlikhet och skapar grund för en djupgående förändring i både värderingar och handlingar mot helhetsmässig hållbarhet. En sådan transformation uppstår dock inte av sig själv.
Hållbarhetstransformationen avser en omfattande systemisk förändring av samhällsstrukturerna för att skapa förutsättningar för en mer hållbar framtid. För att hållbarhetstransformationen ska lyckas krävs det att man erkänner sammanflätningen av ekologisk och social hållbarhet, minimerar riskerna för marginalisering och utanförskap samt utvecklar en naturresurs- och socialpolitik som går över samhällssektorer och förvaltningsgrenar, där även medborgarnas röster hörs.
Ett gott liv inom naturens bärförmåga
Inför kriser som klimatförändringen är omfattande samhällsförändringar oundvikliga. Förändringstrycket riktar sig mot samhällsstrukturer, men även mot vårt tänkande – våra värderingar och grundläggande antaganden om vad vi anser att ett gott liv innebär. En förändring i värderingar och attityder kan ge upphov till en ny vilja att anamma mer hållbara livsstilar. Denna typ av vilja återspeglas redan i nya klimat- och naturbarometrar, enligt vilka allt fler finländare har ändrat sina livsstilar såsom sina resvanor, matvanor, boendelösningar och konsumtion av klimatskäl.
I en samhällsomvandling är det dock viktigt att säkerställa att dessa val görs tillgängliga för alla, oavsett socioekonomisk status eller bostadsort. Dessa strukturer bör utvecklas långsiktigt så att välbefinnande inte riktas mot enskilda grupper på bekostnad av andra människors förutsättningar för ett gott liv.
Med klimatförändringen ackumuleras både ekologiska och sociala risker ojämlikt hos dem som har de svagaste förutsättningarna att förbereda sig för och hantera förändringarna. Det är viktigt att erkänna sammanflätningen av ekologiska och sociala problem när man utformar riktlinjer för övergångspolitik som möjliggör social rättvisa under kraftfulla miljöåtgärder. En bra indikator på rättvisan i åtgärder som främjar hållbarhetstransformation är hur de planerade åtgärderna påverkar samhällets utsatta gemenskaper och perifera områden. Ökningen av upplevelser av utanförskap och marginalisering samtidigt som miljöns bärkraft försämras skapar klyftor både mellan medborgare och beslutsfattare och inom lokala gemenskaper.
Genom en lyckad hållbarhetstransformation kan vi bygga ett rättvist samhälle där fullt medlemskap är tillgängligt, holistiskt och meningsfullt, och där förutsättningarna för ett gott liv är säkrade för allt fler människor.
En livskraftig natur utgör grunden för all mänsklig verksamhet
Även om våra livsstilar och vår aktivitet har betydelse för att begränsa klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald, är det viktigt att erkänna dessa fenomen som samhällsstrukturella utmaningar som främst måste hanteras genom att förändra samhällsstrukturer. Det är oundvikligt att snabbt överge den fossila ekonomin som en del av den ekonomiska strukturförändringen för att motverka klimatförändringen. Den gröna omställningen kräver dock allt intensivare användning av naturresurser när konkurrensen om kritiska råmaterial ökar.
Riskerna med användningen av naturresurser påverkar inte bara ekosystemen och deras mångfald, utan även lokalbefolkningens liv och försörjning i områden där de naturresurser som utnyttjas finns. Ett aktuellt exempel i Finland är den samiska befolkningen, som befinner sig i en sårbar position även när det gäller miljöproblem och som står inför nya hot mot mänskliga rättigheter i samband med den gröna omställningen. Hållbarhetstransformationen måste genomföras i enlighet med principerna för miljörättvisa genom att erkänna lokala särdrag, intressen och rättigheter i projekt för den gröna omställningen, samt genom att säkerställa att lokalbefolkningen blir hörda och delaktiga.
Om övergången baseras på antagandet om ständig ökning av total konsumtion och ekonomisk tillväxt, motverkar övergången sina egna värdefulla mål och förenklar hållbarhetspolitiska åtgärder till att bara göra det nuvarande systemet grönare. Det är nödvändigt att övervinna det tänkande som är bundet till nuet för att kunna bemöta klimatkrisen på ett långsiktigt sätt och främja jämlikt, hållbart välbefinnande.
Arbetslivets omvälvning
Den omfattande hållbarhetstransformationen märks också i förändringen av arbetslivet och näringslivet. Många strukturer kring arbetslivet i samhället skapar marginalisering genom att ställa orealistiska krav på arbetstagarna och utesluta dem som av olika anledningar inte uppfyller dessa krav från att vara fullvärdiga medlemmar av samhället.
När näringsstrukturen förändras behöver de områden som hittills varit beroende av fossil energi stöd för att diversifiera näringslivet. Hållbarhetstransformationen kan också skapa möjligheter för att omorganisera själva arbetet och hjälpa till att identifiera olika former av aktörskap, kapaciteter och aktivitet som inte står i konflikt med naturens bärförmåga. Istället för det nuvarande konkurrenssamhället betonas i arbetets hållbarhetstransformation social sammanhållning, inkludering och olika former av omsorg.
10 teser för rättvisa
En central förutsättning för att genomföra hållbarhetstransformationen är, utöver förståelsen av den omfattande karaktären av multikrisen, att bryta ner den siloartade beslutsfattningen och styrningen. Diskussionen om hållbarhetstransformationen är starkt uppdelad i separata sektorer, som åtskiljer både hållbarhetens olika dimensioner och beslutsfattandet från människors vardagsverklighet.
Projektet Kestävyysmurroksen marginaalit (”Hållbarhetstransformationens marginaler”, 2023–2025) undersökte hållbarhetstransformationen rättvishet genom att organisera en serie evenemang bestående av medborgarworkshops och expertseminarier runtom i Finland. Medborgarworkshoparna samlade lokala människor från olika delar av Finland, vars livsmiljöer – vare sig i städer eller på landsbygden – redan hade påverkats av miljökrisen och de åtgärder som syftar till att lösa den. Diskussionerna speglade olika upplevelser av marginalisering och utanförskap i relation till hållbarhetsåtgärder. De innehöll dock också visioner om en framtid där immateriella välfärdsfaktorer, såsom gemenskap, aktörskap och respekt för andra, är dominerande ideal. Många konkreta sätt identifierades för att sträva efter denna framtid för allas bästa.
Projektets rapport Syrjivästä siirtymästä reiluun kestävyysmurrokseen (”Från diskriminerande omställning till rättvis hållbarhetstransformation”) presenterar handlingsförslag baserade på medborgarnas budskap och tidigare forskning för att främja åtgärder inom hållbarhetstransformationen, samt tio teser för att uppnå en rättvis hållbarhetstransformation:
1. En rättvis hållbarhetstransformation tar hänsyn till lokalitet
En rättvis hållbarhetstransformation består av många olika hållbarhetsåtgärder som identifierar, beaktar och bedömer lokala förutsättningar, lokal kunskap samt de fördelar och nackdelar som påverkar olika grupper av människor, samhällen och ekosystem.
2. En rättvis hållbarhetstransformation bryter ner silos
I hållbarhetstransformationen måste man erkänna sammanflätningen av sociala och ekologiska problem samt aktivt sträva efter att bryta ner motsättningar och förena fragmenterad diskussion och beslutsfattande.
3. En rättvis hållbarhetstransformation baseras på forskning
De värdebaserade beslut som krävs för att genomföra hållbarhetstransformationen måste alltid motiveras transparent med forskningsbaserad information.
4. En rättvis hållbarhetstransformation växer ner
Överkonsumtionen måste minskas avsevärt och kontrollerat för att resurserna ska kunna fördelas rättvist.
5. En rättvis hållbarhetstransformation stöttar
Vid förändringar i produktionsmetoder och näringsstrukturer måste tillräckligt stöd säkerställas för dem som påverkas mest av förändringarna. Beslutsfattare på olika nivåer bör öka sin förståelse för hur de beslut som fattas påverkar de områden och människor som står utanför beslutsfattandet.
6. En rättvis hållbarhetstransformation förutsätter rättvis energiproduktion
En värdediskussion om energipolitik måste föras på nationell och regional nivå: att öka produktionen av förnybar energi för att upprätthålla nuvarande konsumtionsnivå och att placera energiproduktionen så att den tränger undan annan naturanvändning (inklusive samernas traditionella näringar) stöder inte en rättvis hållbarhetstransformation.
7. En rättvis hållbarhetstransformation är tillgänglig
Hållbara val och hållbara livsstilar måste göras möjliga och tillräckligt enkla för alla medborgare, oavsett deras socioekonomiska status, funktionsförmåga eller geografiska läge.
8. En rättvis hållbarhetstransformation förutsätter delaktighet
Delaktighet i hållbarhetsfrågor bör stödjas genom att förstärka befintliga och utveckla nya hörande- och deltagandeprocesser samt säkerställa att åsikter och initiativ som stöder hållbarhetstransformationen når beslutsfattandet.
9. En rättvis hållbarhetstransformation bygger broar
Möten mellan människor med olika tankesätt och bakgrund, som bygger på tillförlitlig information, äkta dialog och ömsesidig respekt, ökar förståelsen som överbryggar olikheter. Denna förståelse är nödvändig för att en rättvis hållbarhetstransformation ska kunna genomföras.
10. En rättvis hållbarhetstransformation erkänner naturens värdepluralism
Att erkänna och beakta upplevd miljösorg samt naturens olika betydelser och värden i beslutsfattandet minskar upplevelser av orättvisa.
ANNA MUSTONEN, EMMI SALMIVUORI & TIIA-MARI TERVAHARJU
Rubrikbild: Tiia-Mari Tervaharju
Kommentarer till Forskningsdebatt begärdes från flera riksdagsledamöter från olika partier runt om i Finland.
Anna Mustonen
Anna Mustonen är doktorand i miljöpolitik vid institutionen för historia och geografi vid Östra Finlands universitet. Anna är även projektledare för projektet Kestävyysmurroksen marginaalit.
Emmi Salmivuori
Emmi Salmivuori arbetar som doktorand vid institutionen för historia och geografi vid Östra Finlands universitet med finansiering från Kone-stiftelsen. Emmi är också projektkoordinator för projektet Kestävyysmurroksen marginaalit.
Tiia-Mari Tervaharju
Tiia-Mari Tervaharju är pedagogie magister och projektforskare vid Östra Finlands universitet. Tiia-Mari arbetar med kommunikationsuppgifter och som vice projektkoordinator i projektet Kestävyysmurroksen marginaalit.
LÄS KOMMENTARERNA:
Krista Mikkonen
Krista Mikkonen är en riksdagsledamot för De Gröna och stadsfullmäktigeledamot i Joensuu. Mikkonen var miljö- och klimatminister under åren 2019–2021.
Kunskap bör utnyttjas i beslutsfattandet bättre än i nuläget
Vi förbrukar jordens naturresurser snabbare än de förnyas. Världens överkonsumtionsdag infaller numera redan i slutet av juli eller början av augusti. Vårt energisystem har under de senaste drygt hundra åren varit baserat på fossil energi, som har bildats under tidigare årmiljoner. Deras användning frigör en enorm mängd kol till atmosfären på kort tid. Konsekvenserna är uppenbara för alla: klimatkris och utarmning av naturen. Det är klart att det inte kan fortsätta så här. En hållbarhetstransformation är nödvändig, vi måste anpassa våra liv till de ramar som planeten ställer upp.
De etablerade dimensionerna av hållbar utveckling anses vara ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, och ibland inkluderas även kulturell hållbarhet. Ibland talar man om total hållbarhet, vilket syftar till att betona vikten av alla olika hållbarhetsdimensioner. Det är dock viktigt att notera att de olika dimensionerna inte är jämförbara. Ekologisk hållbarhet är grunden för allt, eftersom utan en livskraftig planet är mänskligt liv på lång sikt omöjligt. Därför måste säkerställandet av ekologisk hållbarhet vara den grund på vilken de andra hållbarhetsdimensionerna byggs.
Hållbarhetstransformationen måste nå alla delar av samhället. Utöver den pågående energiomvandlingen måste den genomföras inom transport, livsmedelssystem, städer och ekonomin. Det är viktigt att förstå att transformationen förändrar det nuvarande sättet att agera. Mer måste göras med mindre och konsumtionsnivån måste modereras. Till exempel kommer den pågående energiomvandlingen inte att lösas genom att bara byta ut fossil energi mot utsläppsfri energi och fortsätta som vanligt i övrigt. Utöver att lämna fossila bränslen måste energi användas mer effektivt, sparsamt och flexibelt än tidigare. Detta har ännu inte helt internaliserats. Det talas mycket om behovet av att öka förnybar energi, vilket verkligen är enormt. Under 2020-talet bör mängden förnybar energi tredubblas. Samtidigt måste energieffektivitet och besparing fördubblas, men det talas väldigt lite om denna sida av saken.
Hållbarhetstransformationen kräver kunskap. Även om alla förstår vikten av kunskap, förbises den ändå ofta i beslutsfattandet. Vetenskapssamhället producerar mycket användbar bakgrundsinformation om hållbarhetstransformationer samt konkreta policyrekommendationer för att främja dem, men dessa når ofta inte beslutsfattarna. Det är inte heller ovanligt att kunskap inte utnyttjas även när den finns tillgänglig. Exempel på den senaste tidens försvagning av kunskapsbaserat beslutsfattande inkluderar den nuvarande regeringens beslut att avveckla enheten för utrednings- och forskningsverksamhet vid statsrådet (VNTEAS), vars uppgift var att producera forskning och analys för regeringen som grund för beslutsfattande. Regeringen har också meddelat att den vill försvaga klimatpanelen och naturpanelen. Dessa vetenskapliga och oberoende expertorgan har inrättats som rådgivare till regeringen för att den ska kunna basera sina beslut på kunskap. Nu verkar det som att kunskap inte spelar någon roll.
Att beslutsfattande styrs av politiska intressen istället för vetenskaplig kunskap är förstås inget nytt. Det är inte heller ovanligt att det finns en önskan att styra vetenskapliga aktörer politiskt. Tanken är att med ”passande kunskap” skulle det vara lätt att motivera beslut som kunskapsbaserade. Under förra regeringsperioden inrättade jord- och skogsbruksministeriet en vetenskapspanel för skogsbioteknik, vars uppgift är att producera kunskap som stöd för politiska beslut om skogar. Förhoppningen var tydligen att den kunskap som producerades skulle avvika betydligt från klimat- och naturpanelernas policyrekommendationer gällande skogarnas viktiga roll i att stärka biologisk mångfald, kolsänkor och kolreservoarer. Så blev det dock inte, utan budskapet från alla tre vetenskapspaneler var ganska enhetligt. Trots detta har tillräckliga beslut inte fattats.
Förutom kunskap kräver en framgångsrik hållbarhetstransformation människors delaktighet. Tyvärr är verkligheten ofta långt ifrån idealet även i detta avseende. Delaktighet kräver information. Beslutsfattare lämnar ofta ute den bakomliggande informationen och motiveringarna för besluten. I sådana fall har människor svårt att förstå särskilt de beslut som försämrar deras egen situation. Om bakgrundsinformation inte ges till människor är delaktiggörande meningslös. Däremot, när deltagarnas kunskapsbas säkerställs, kan medborgarna ge väl övervägda och motiverade förslag till lösningar. Till exempel har miljöministeriet genomfört medborgarpaneler som stöd för beredningen av klimatpolitiken. Ett av teman har varit rättvisa i klimatpolitiken. Människor var beredda att ge avkall på sina egna fördelar när de visste att det främjade klimatarbetet och genomfördes på ett rättvist sätt.
KRISTA MIKKONEN
Laura Meriluoto
Laura Meriluoto är en riksdagsledamot från Kuopio samt medlem av regionfullmäktige i Norra Savolax och har en magisterexamen i samhällsvetenskaper. Meriluoto har tidigare arbetat som socialarbetare inom ideella organisationer och har särskilt fokuserat på att förbättra situationen för de mest utsatta människorna. Bild: Hanne Salonen.
Rättvis hållbarhetstransformation är en ekonomisk fråga
Arbetet för att genomföra en rättvis hållbarhetstransformation står i centrum för mitt dagliga arbete som riksdagsledamot för Vänsterförbundet. Vänsterförbundet är ett modernt rödgrönt parti där omvandlingen av samhället till att bli miljömässigt hållbart erkänns som vår tids största utmaning. Vi vill lösa denna utmaning genom att stärka social rättvisa. Alla samhällsstrukturer måste reformeras genomgripande så att ekologisk hållbarhet förenas med social hållbarhet.
Den ekologiska omställningen måste genomföras på ett sätt som inte medför orimliga kostnader för låg- och medelinkomsttagare och inte ökar inkomstskillnaderna. Den offentliga makten har en central roll i att styra investeringar mot välfärd samt nya produktionsteknologier och forskning, vilket skapar nya gröna jobb. Arbetstagarnas försörjning, nya jobb och eventuell vidareutbildning och omskolning måste garanteras, och ökade kostnader för fossila bränslen måste kompenseras för låginkomsttagare. Uppbyggnaden av förnybar energi och hållbar infrastruktur bör stödjas med offentliga investeringar, med hänsyn till regionala skillnader och lokala behov. Projekt som är centrala för den gröna omställningen får aldrig ske på bekostnad av naturen eller lokalsamhällens rättigheter, och här har en fungerande miljöförvaltning och tillståndsprocesser en viktig roll. Förorenaren måste alltid betala för sina handlingar.
Inom Vänsterförbundet stödjer vi skapandet av en inkomstfördelningsmekanism för att återföra de insamlade miljöskatterna till människor baserat på regional- och socialpolitiska grunder. Samtidigt bör en omfattande skattereform inledas, där beskattningen blir genuint miljöstyrande och tar hänsyn till konsumtionens externa effekter.
Välfärden måste kopplas bort från miljöbelastning och användning av naturresurser. Detta kräver en stor transformation i ekonomiskt tänkande. Evig ekonomisk tillväxt kan inte eftersträvas. Istället måste vi sträva efter en ekonomisk omvandling mot en ekonomi där produktion och konsumtion är på en hållbar nivå och följer de begränsningar naturen ger. Även en sådan ekonomi kan vara livskraftig och generera välfärd. För detta måste Finlands näringsstruktur förnyas. Produktion måste flyttas från billiga och enkla produkter till produkter med hög förädlingsgrad samt från användning av jungfruliga råvaror till principerna för cirkulär ekonomi. Detta kräver återigen en aktiv och strategisk industripolitik från staten. När det gäller efterfrågan bör framtidens ekonomi baseras på inhemskhet och framför allt konsumtion av tjänster och upplevelser, eftersom dessa har en betydligt mindre koldioxidavtryck. Vi måste minska överkonsumtionen av naturresurser och övergå till en ekonomi som kan generera välfärd oberoende av ekonomisk tillväxt och som även är hållbar under krisförhållanden.
Överkonsumtionens omfattning och de risker som den ekologiska krisen medför fördelas i samhället enligt förmögenhet. Riskerna fördelas dock extremt orättvist, så att de mest utsatta är de som redan befinner sig i en svag position. Inom Vänsterförbundet vill vi säkerställa att de som är i en svag position får stöd i den ekologiska omställningen och att arbete och försörjning garanteras för alla. Den förmögenhet som ackumuleras hos höginkomsttagare måste kunna utnyttjas som samhällsinvesteringar för att genomföra den ekologiska omställningen. Skyddet och rättigheterna av naturen måste också väsentligt förstärkas. Alla djurs välbefinnande och mångfalden av arter är centrala värden för vårt parti. Även andra arter har rätt att leva med oss på vår gemensamma planet.
LAURA MERILUOTO