Perspektiv på hållbarhetstransformationens sociala ojämlikhet

Vad finns det för frågor kring marginalisering och visioner för hållbarhetstransformation i en urban tillväxtkontext, i Finlands både konkret och symboliskt mest attraktiva stadsregion? Detta undersökte projektet Kestävyysmurrroksen marginaalit (”Hållbarhetstransformationens marginaler”) i november 2024 i den tredje och sista medborgarworkshopen i Tammerfors. Deltagare bjöds in genom olika lokala gemenskapshus, lokala föreningar kopplade till hållbarhet och organisationer som erbjuder stödtjänster.

Till Tammerfors workshop anmälde sig 14 personer, varav 11 dök upp. Den täta snöstormen som inträffade under dagen, liksom den aggressiva influensasäsongen som präglade början av vintern, synliggjorde utmaningarna med att höra medborgarna. Å ena sidan är möjligheterna att delta ojämlika beroende på hur människor kan röra sig från en plats till en annan under svåra väderförhållanden. Å andra sidan påverkar hälsotillståndet möjligheterna att delta: om hörandet är beroende av ett enda tillfälle kan många röster förbli ohörda.

Workshopens ämne var förutsättningarna för ett gott liv för Tammerfors mångfaldiga invånare nu och i framtiden. I linje med genomförandet av tidigare workshops utformade deltagarna tillsammans visioner för framtidsvisioner om det ideala Tammerfors för dem själva och för deras vardagsgemenskaper och reflekterade över de strukturella, sociala och kulturella förändringsbehov som är centrala för att dessa visioner ska förverkligas. Forskare hjälpte till att bygga upp visionerna främst genom att lyssna och stödja så att alla deltagare blev hörda.

Workshopens preliminära stämningar och deltagarnas budskap delades nästa dag i ett öppet seminarium riktat till medborgare och yrkesverksamma som arbetar med hållbarhetsfrågor, där vi också hörde inbjudna expertföreläsningar från THL:s (Institutet för hälsa och välfärd) ledande forskare Anna-Maria Isola, universitetslektorn Salla Jokela från Tammerfors universitet samt forskaren Jenni Erjansola från Helsingfors stad. Dessutom berättade nyligen utexaminerade masterstudenterna Saga Valtonen och Roosa Solkinen från Tammerfors universitet om resultaten från sina avhandlingar som behandlat hållbarhetstransformation. Denna fruktbara dialog återspeglas också i följande insikter som vi har sammanställt från workshopdiskussionerna för att stödja främjandet av rättvis hållbarhetstransformation.

Gemenskap som grund för välbefinnande

Deltagarna ansåg i grunden att Tammerfors för närvarande är en bra plats att leva på. Staden upplevdes ha en lämplig storlek: det finns utrymme för mångfald, men när det gäller mobilitet är staden kompakt – ”Bussarna går”, sammanfattade en deltagare kring tillgängligheten. Baserat på gruppdiskussionerna beror dock stadens sociala hållbarhet också på individens bakgrund. Medan en person ser att ursprung inte definierar en persons ”tammerforshet”, upplever en annan att utseendet ensamt kan leda till att möta rasistiskt våld, eftersom man inte kan veta att en person som ser utländsk ut är av finsk eller tammerforsisk härkomst – vilket står i direkt motsättning till den först uttryckta åsikten.

Betydelsen av gemenskap och kollektivt ansvar samt tillgängligheten av olika former av gemenskap betonades både i framtidsvisionerna och i de upplevda förändringsbehoven. I den ideala framtiden sågs Tammerfors som en gemenskapsorienterad stad där alla kan känna en känsla av tillhörighet, känna sig trygga med att vara sig själva och uttrycka sig som de är.

Priset på strävan efter tillväxt är ökad ojämlikhet.

Gemenskap och delaktighet sågs som centrala välfärdsfaktorer som också bör beaktas i stadsplaneringen genom stadsbyggande och infrastruktur som stödjer bildandet av gemenskaper samt genom att förhindra segregering av stadsdelar. Det sistnämnda kom också fram i Salla Jokelas seminariepresentation. Dock, enligt Jokelas observationer, föredras ofta oreglerad äganderätt och hyra vid strandbyggande på bekostnad av mindre betalningsförmögna stadsbor. Denna motsägelse beror på att ”hållbar tillväxt”, alltså strävan efter ekonomisk hållbarhet, vanligtvis överträffar andra aspekter av hållbarhet i stadsplanering – särskilt i beslut som rör planering av markområden med högt ekonomiskt värde och bruksvärde. Priset på strävan efter tillväxt är ökad ojämlikhet.

I workshops ansågs själviskhet och fördomar samt brist på uppförande ha ökat och urholkat gemenskapen på senare tid. Det upplevdes att människor lever alltmer i sina egna fack utan möten ansikte mot ansikte och genuin närvaro med varandra. Orsaken till detta ansågs vara inte bara ökad användning av sociala medier och smartphones, utan även den nuvarande politiken, som ansågs främja ”vi vs. dem”-konstellationer. Uppdelningarna ansågs inte begränsas enbart till exempelvis etnicitet utan även till medborgarnas socioekonomiska status: vissa klarar sig bra, andra allt sämre. Offentlig makt efterfrågades för att ta ansvar för medborgarnas välbefinnande och delaktighet samt för att stoppa utvecklingen av ojämlikhet.

Även Anna-Maria Isola reflekterade över fördjupad ojämlikhet i sin seminariepresentation. När människor som behöver särskilt stöd ”konkurreras” mot varandra om ständigt minskande resurser, avlägsnar sig dessa grupper både från varandra och från beslutsfattandet. I flera smågruppsdiskussioner framkom att möten mellan olika människor kan både öka mångfaldig delaktighet och minska ensamhet samt segregation och fördomar mellan olika befolkningsgrupper. Även i seminariepresentationerna framkom vikten av möten och interaktion mellan invånare. Roosa Solkinen behandlade i sin presentation hur olika generationer uppfattar varandras hållbarhetskoncept och hur människor kan bli överraskade av likheter när de möter varandras olika synpunkter.

Delaktighet som förutsättning för aktörskap

I flera workshopdiskussioner efterlystes att uppmuntra invånarna att hjälpa varandra och ta hand om gemensamma saker, till exempel genom att öka invånarnas ansvar och frivilligarbete för att sköta och använda de områden som är avsedda för dem. Tammerfors visionerades som en stad där alla kan vara aktiva medborgare, även om det inte skulle vara ekonomiskt lönsamt.

Även konkreta sätt att öka gemenskapen föreslogs, till exempel att man möjliggör och främjar olika former av gemensamt boende samt stödjer invånarnas självständiga lokala verksamhet, exempelvis genom att staden tillhandahåller lokaler för dessa aktiviteter. Lättillgängliga och jämnt fördelade fritids-, idrotts- och kulturaktiviteter samt gemenskapslokaler nämndes upprepade gånger som viktiga faktorer som ökar gemenskap, delaktighet och välbefinnande. Samma faktorer har enligt Anna-Maria Isola framkommit i forskning. En deltagare i workshopen uttryckte sorg över att lättillgänglig kultur är det det första som skärs ner, trots att den är så betydelsefull för invånarnas välbefinnande.

Enligt THLs forskning utgör arbete en betydande källa till aktörskap och delaktighet för finländare, vilket gör att arbetslöshet och arbetsoförmåga avsevärt ökar risken för låg delaktighet. Därför är det viktigt att säkerställa möjligheten till aktivt deltagande i samhället oberoende av jobb och arbetsförmåga. I workshopen föreslogs medborgarlön som ett sätt att öka aktiviteten hos invånare med olika förutsättningar.

Enligt Jenni Erjansola är det, baserat på forskning om lokal demokrati, viktigt för deltagandet också i Helsingfors att det finns enkla och informella möjligheter för invånarna att delta och att deltagandeprocessen tillåter olika röster och accepterar att resultatet inte alltid kan tillfredsställa alla. Enligt Anna-Maria Isolas forskning kan gemenskapligt aktörskap och synlighet för stadsbor uppstå från små och överraskande, spontana och informella handlingar, såsom när invånarna på eget initiativ dekorerar sina fönster med silkespapper eller när staden väljer att inte städa bort målningar som är gjorda utan tillstånd på offentliga träningsstegar.

Försämringen av stadens säkerhet och tjänsternas tillgänglighet oroar

Stadens tillväxt väckte oro under medborgarverkstaden. Särskilt brottslighet samt problem med alkohol, droger och mental hälsa ansågs ha ökat i staden på senare tid, särskilt i centrumområdet. Samtidigt upplevdes de förebyggande tjänsterna för dessa problem ha försämrats. I framtidsvisionerna önskades att Tammerfors skulle bli en säker stad där problemen diskuteras öppet och där man adresserar grundorsakerna till illamående och brottslighet, samt en stad där tjänster är verkligt tillgängliga för alla invånare med olika behov och förmågor.

När det gäller säkerhet efterlystes i flera inlägg inte bara ett fungerande skyddsnät och effektivt förebyggande av problem som leder till våld, utan också mer synlighet för säkerhetsrelaterade tjänster i staden. I den nuvarande situationen ansågs problemen inte nödvändigtvis åtgärdas ens när de konkretiseras, till exempel som vandalism och störande beteende. I flera yttranden upplevdes offentliga tjänster ha distanserat sig från de som behöver tjänster. Offentliga tjänster kritiserades för att medborgarna endast hörs på en formell nivå när det gäller utvecklingen och genomförandet av tjänster.

Anna-Maria Isola framhöll i sin seminariepresentation att medborgarnas kopplingar till maktkällor också ökar deras upplevelse av samhällelig delaktighet. Långvariga svårigheter i kombination med strukturell uteslutning ökar däremot utanförskap, vilket kan generera säkerhetshot – såsom de ökade drogproblem och våldsamma störande beteenden som deltagarna i verkstaden observerade.

Miljöhänsyn och lättheten av hållbara val i stadsbornas vardag

Miljöfrågor fick mindre uppmärksamhet i Tammerfors workshop jämfört med de tidigare workshops som hölls i Lieksa och Kemijärvi. Å ena sidan kan detta förklaras av att frågor relaterade till användningen av naturen inte är lika starkt närvarande i tammerforsbornas vardag som i kommunerna och byarna i Norra Karelen och Lappland. Dessa frågor lyftes inte heller upp som ämnen på rubriknivå av forskarna under workshopen. En annan förklarande faktor kan vara betydelsen av stadslivet för deltagarna. Social ojämlikhet, variationer i tillgången till tjänster och tammerforsbornas mångfald verkar påverka människor som är intresserade av hållbarhetsfrågor på ett annat sätt än i platser som inte bygger på lika tät samvaro. Dessa teman var också starkt närvarande i nationell politik vid tiden för workshopen.

Naturen och miljöfrågor var dock inte oviktiga för deltagarna, vilket framgick av en deltagares förvånade kommentar i slutet av workshopen: ”Vi pratade inte alls om naturen, hur blev det så? Vi måste ta upp det senare.”

I vissa grupper diskuterades Tammerfors ekologiska hållbarhet och närnaturen. Framtidens Tammerfors visionerades som en stad av ekologisk stadsplanering där alla har lika möjligheter att enkelt göra hållbara val i sin vardag. Klimat- och miljöfrågor önskades tas på allvar både i invånarnas vardag och i stadsplaneringen. För att främja detta önskades ökad miljömedvetenhet bland invånarna genom utbildning, att offentliga myndigheter tar hänsyn till ekologiska effekter i stadsplanering och offentliga upphandlingar, ökad enkelhet och tillgänglighet för kollektivtrafiken samt företagens gemensamma ansvar.

Även uppskattningen av närnaturen och dess tillhörande möjligheter till friluftsliv samt enkel tillgänglighet betonades. Enlight Salla Jokelas seminariepresentation är tillgängligheten av närnaturen är också kopplad ojämlikhetsutvecklingen. Planläggning ökar stadsbornas ojämlikhet genom att när stränder planläggs och byggs det samtidigt beslutas vem som har rätt till närnaturen och landskapet.

Jenni Erjansola har i sin forskning om helsingforsbornas deltagande observerat att invånarna är särskilt benägna att delta i utvecklingen av sin fysiska närmiljö. Möjligheten att delta med låg tröskel ökar invånarnas aktörskap och minskar segregation mellan stadsdelar och befolkningsgrupper. Erjansolas forskning har visat att till exempel deltagande i medborgarbudgetering ökar stadsbornas intresse för att påverka sitt bostadsområde och stadens beslutsfattande. Även Anna-Maria Isolas seminariepresentation visade att om en person känner en känsla av tillhörighet i sin miljö, ökar också känslan av delaktighet i att påverka miljöproblem. Deltagande och ansvarstagande för att främja det gemensamma bästa har hälsoeffekter.

Isola påminde dock om att de klimatåtgärder som eftersträvas på strukturell nivå, såsom energirenoveringar av bostadsbyggnader och inköp av elbilar, kräver betydande ekonomiska resurser. Därför kan inte alla som känner miljöoro delta i åtgärder, vilket kan öka känslan av utanförskap bland medborgare som saknar betalningsförmåga även i att påverka miljöproblem.

Upplevelser av utanförskap och oförmåga att påverka kan i sin tur bidra till polarisation och offermentalitet som är kopplad till klimatdebatten.

En liknande observation framkom också i Saga Valtosens seminariepresentation: klimatåtgärder styrda på strukturell nivå kan även skapa ojämlikhet mellan landsbygd och stad samt känslor av orättvisa och utanförskap bland landsbygdsinvånare i klimatfrågor, eftersom de föreslagna klimatåtgärderna ofta ligger utanför landsbygdsinvånarnas vardagsrealiteter. Upplevelser av utanförskap och oförmåga att påverka kan i sin tur bidra till den polarisation och offermentalitet som är kopplad till klimatdebatten. Därför är det viktigt att hållbara vardagsval är enkla och ekonomiskt möjliga för alla medborgare.

Invånarperspektiven och seminariepresentationerna i Tammerfors lyfte fram den enorma betydelsen av delaktighet och känslan av att tillhöra något, inte bara som en grund för välbefinnande i allmänhet, utan också som en förutsättning för att lösa svåra gemensamma problem. Om den äkta möjligheten för vanliga invånare att påverka och samarbeta för att förbättra även till synes obetydliga saker i sin vardagliga miljö etableras och sprids som en allmän praxis, kan det leda till en effektiv och rättvis förändring i samhället mot hållbarhet.

EMMI SALMIVUORI, KIRSI PAULIINA KALLIO & ANNA MUSTONEN

Bilder: Tiia-Mari Tervaharju

Takaisin ylös ↑